onsdag 29 juni 2011

Se inte tillbaka

För ett par år sedan fick jag frågan om jag ångrade att jag slutade på ett av Sveriges största företag.
En helt naturlig fråga men jag blev ställd. Hade aldrig funderat i de banorna. Om något inte fungerat i mitt liv har jag ändrat på det och inte sett tillbaka.
Ibland har det gått lite väl fort med facit i hand men så har jag löst det igen. Man skulle väl kunna säga att jag är en handlingsmänniska. Det är en egenskap jag är stolt över. (Läs detta noga nu käre make).

Livet är för kort för att gå och älta om man skulle gjort si eller så. Eller ännu värre bara gnäller en massa och får ingenting gjort!
Jag har skrivit det förr och skriver det igen: You can´t change the cards you are delt, only how you play them - Du kan inte ändra på korten du får i en giv, endast hur du spelar dem.

Men frågan fick mig i alla fall att stanna upp en stund och tänka. Nej jag ångrade inte detta beslut. Jag ville inte fastna i ett mönster. Fick ett råd en gång av min chef som jag tycker är bra.
- Om du kan allt på dina 5 fingrar kanske det är dags att gå vidare? Jag tycker det stämmer. Det är vågat att lämna sin trygghetszon och ta steget ut i det okända men du växer som person. Det är viktigt att fortsätta lärta så länge vi lever.
Min dotters speciallärare fick av en mamma förslaget att kanske gå en kurs men han behövde inte det vara svaret, han kunde redan allt..... Låter det uttalandet tala för sig själv.

Hur gick det då när jag bytte jobb? Inte så vidare värst bra. Lilla jag fick jobb på en patentbyrå.  Kan man tänka sig :O)
För er som inte vet så är det en mycket byråkratisk och arrogant värld. Du ska helst inte tilltala någon innan du blir tilltalad och dessutom värdera frågor innan de ställs för att se om de är värdig personen du tänker fråga. Snacka om att hamna på fel plats! Att tänka efter före har ju aldrig varit min grej det vet vi ju redan. Det var förövrigt här som jag somnade på mötet med chefen.
Men skam den som ger sig. Jag förstod rätt snabbt att denna värld icke var för mig och 7 månader senare hade jag ett nytt jobb.
Det kanske inte alltid är så lätt att skaffa nytt job men det jag vill poängtera är att jag gjorde ett modigt val, det blev inte helt 100 och då tog jag tag i det och gjorde om.

Sitt inte och vänta på att saker och ting ska hända. Bli herre över ditt eget liv och skapa din egen lycka.

Är det inte dags för ännu ett ordspråk, jo men tamejsjutton det är det!

"Istället för att gnälla över mörkret, tänd ett ljus."

Nu lovar och svär jag på att ha en ordspråksfri vecka.

Natti natt folket.


Sluta inte leka

Som ni kanske redan märkt gillar jag citat. Har en mycket vacker skrivbok där jag skrivar upp citat som är bra. Tittar i den ibland och tänker återigen att de här var bra att jag skrev upp.

Vill dela med mig av ett citat:
"Vi slutar inte leka för att vi blir äldre, vi blir äldre för att vi slutar leka"

Tycker att det stämmer väldigt bra. Vi kanske inte alla kan sitta på golvet och leka med dockor eller köra med bilar (vi kommer ju inte upp sen) men vi kan anstränga oss för att bevara vårt barnasinne.
Jag har varit inne på det tidigare om att vara lite mer som barnen. De är snabba på att hjälpa andra och tänker inte på hur de ser ut, borde vara eller borde göra hela tiden.
Tycker att livet vore roligare om flera vågade vara lite mer spontana.

Jag har alltid "lidit" av åkomman att inte tänka efter före. Vissa resultat av detta har ni redan fått ta del av.
Här kommer ytterligare exempel:

För ett antal år sedan, ja faktiskt redan i början på 90-talet jobbade jag i en matbutik.
Det fanns då en sorts godis Bon Bons som hade mycket konstiga namn som t ex Hundpruttar, Öronvax och Stora tuttar. Kommer ni håg dessa?
Hade en kund som stod och tittade på påse med just Stora tuttar. Han sa:
- Tror jag ska köpa denna till mina småkillar för de gillar tuttar.
Tyckte att detta var en rätt kul sak att säga så jag drog till med:
- Brås de på pappa då? Med facit i hand kanske det inte var så smart. Han blev knallröd i ansiktet och hängde tillbaka påsen...

Men å andra sidan om jag nu hade varit mindre spontan och hela tiden tänkt mig för så skulle mitt liv varit mindre fyllt av (andras) skratt och jag skulle ha betydligt mindre att skrivas om här.

Så bevara ditt barna sinne och "Live a little"




PS Hur galen på en skala var inte denna ide?!

tisdag 28 juni 2011

VVV - Våga Vägra Vågen!

VVV- Våga Vägra Vågen! Det ropet borde skalla från alla. Varför denna fixering vid denna tingest? Ja vet jag har varit där själv. Jag har varit slav under den och svurit över den.

Men Nu är det slut. Jag har kommit till ett Må bra läge. Jag mår bra och trivs med mig själv och då ska man väl strunta i vad vågen säger, eller hur?
För er som känner mig bättre och vet hur jag ser ut kanske detta känns som en överdrift då just övervikt inte är något jag dras med. Nej visst är det så men jag har haft ätstörningar åt det andra hållet och det är inte häller bra. Vågen kan sätta igång den negativa spiralen igen.
För dig som sliter med några extra kilon råder jag att skippa vågen och röra på dig och äta rätt. Skit i alla dieter och ät efter tallriksmetoden. Ingen rocketsience här inte. (Om du nu måste väga dig så gör det efter att du gjort nr 2!)
Det är samma sak med storlek i kläder. Jag är lite bredare över axlarna än vad som tydligen är brukligt och måste ofta köpa storlek 42/44 eller XXL fast jag rimligtvis borde vara en 38/40.
Min man har alltid rått mig att skita i storleken så länge det sitter snyggt men det är så himla svårt. Det sitter grundmurat i mig att jag inte borde ha så stora kläder!

Har lyssnat på en annan av mina självhjälps gurus,  Antony Robbins. Han har coachat bl a Bill Clinton, Nelson Mandela och Oprah Winfrey.
Den sistnämnda har provat alla bantningsmetoder som finns bara för att finna att de i slutändan fått henne att väga mer än när hon började. Mr Robbins filosofi är att man inte ska neka sig själv en massa saker som man ex gör med bantning, Du ska istället ge dig själv en massa energi genom att röra på dig. Det finns ingen genväg, magisk lösning eller Quick fix till att må bättre. Men DU kan göra det för dig själv.
ALLA KAN. Det gäller att bestämma sig och sluta komma med undanflykter och skylla sina problem på andra. Du är ansvarig för att göra dig själv lycklig.

För dig som vill veta mer om MR Robbins kan du klicka på länken nedan:

http://www.tonyrobbins.com/

måndag 27 juni 2011

Våga drömma!

Att ha drömmar har för mig blivit viktigt under senare år. I dina drömmar kan du göra allt och bli allt du vill. Uppmuntra dina barn att drömma stort och berätta för dem att de kan bli allt de vill om de kämpar hårt och brinner för vad de vill för allt är möjligt.
Tänk om alla barn får denna start i livet? Hur många skulle inte prestera mera?
Istället för att bli inprogrammerade sina begränsningar uppmuntra de talanger som finns hur obetydliga de än må vara.
ALLA är bra på någonting och ALLA behöver höra det.

Jag hade drömmar som liten men de fick inte utvecklas och självdog snart.
Nu är jag vuxen och har märkt att jag har svårt att sätta upp mål för min verksamhet. Visst ska mål vara nåbara men man bör även ha ett långsiktigt mål, en dröm om vart man är på väg.

Det finns en person som berättar om det här mycket bättre än jag.
Jag kommer att bifoga en länk till The last lecture av Randy Pausch.

Han beskriver just detta om vikten av att låta barn drömma och har en hel del annat att lära dig om du tar dig tiden.  Föreläsningen är på ca 1 timme och jag kan garantera dig att det kommer vara en av de mest givande timmarna i ditt liv.
Mer tänker jag inte skriva då jag tror på att man ska få bilda sig en egen uppfattning om det mesta.
Men jag hoppas innerligt att ni får ut lika mycket som jag av detta. Då kommer jag ha gjort min goda gärning för idag och många dagar framöver. (Föreläsningen är på engelska utan text men hans bok finns att beställa på svenska hos Bokia för futtiga 41 kr)

http://www.cmu.edu/randyslecture/

söndag 26 juni 2011

Skadad :O(

Klockan är 03.06 och jag kan inte sova. Orsaken till detta är ett bultande pekfinger som gör ont som f-n!
Hade oturen att råka fastna med fingret i ytterdörren. Vet inte riktigt hur det gick till men på något sätt skulle jag dra igen dörren efter mig och då blåste den igen. Egentligen borde väl hela handen ha lekt dörrstopp men nu så fick vänster pekfingertopp ta smällen rakt över nagelbandet.
Försökte rekonstruera händelsen för maken senare under kvällen men fick inte riktigt till det.
Jag var inne med hela kroppen och sträckte vänster arm bakåt för att stänga dörren. Testa gärna själva och försök förklara hur fingertoppen blev klämd? Eller kanske inte....

Det är lättare att förklara när jag glömde ta ut huvudet ur skåpet när jag skulle stänga skåpluckan, eller glömde är fel ord. Jag hann inte ut med hela huvudet helt enkelt.
Har också haft problem med att vänsterhanden stänger lådor fastän högerhanden är kvar i.

Roligast tyckte nog min man att det var när jag skulle stänga badrumsskåpet. Högerhanden höll på att ställa in en burk med ansiktskräm då vänsterhanden började stänga. Nu blir det bråttom tänkte högern och smet ut precis i tid innan den luriga vänstern smällde igen skåpsluckan.
Jag låter då utstöta ett triumferande:
- Haha! till mannens stora förvåning ( han vet ju inte förstått dramatiken i det som just utspelat sig).
- Vad håller du på med frågar han?
- Jag hann !svarar jag triumferande och förklarar händelseförloppet.
Mannen tittar på mig en med otydbar blick, suckar och går ut ur badrummet.
Typiskt honom att inte kunna vara glad för min skull, eller hur?!

Tror att högern handen gör sitt till för att hålla mig vaken. Den är väl skadeglad nu när äntligen vänstern hamnat i kläm...
Nu blir det en värktablett till och ett försök att somna.



lördag 25 juni 2011

Vad blir det för väder?

Vädret är ju ständigt aktuelllt och särskilt en helg som denna. Det stöts och blöts om det skall regna eller inte.
Eftersom jag inte kollar på TV så ser jag sällan eller aldrig på väderleksrapporter. Det är faktiskt ganska befriande. Jag behöver inte bli besviken på att solen inte skiner för att jag har förväntat mig det.
Stämmer helt enkelt av när jag går upp och anpassar min kädsel efter rådande väderlek.

Visst är det bra att ha koll ibland och detta beteende bryter egentligen helt mot mitt kontrollbehov MEN fenomenet väder kan jag ju inte styra. Det skiter fullständigt i vad jag gör och alltså inget jag kan påverka.

Ett ganska lustigt exempel på hur detta med att fövänta sig vad vädret skall vara hörde jag för ett par år sedan.
En kvinna hade lyssnat på väderleksrapporten som hade lovat: Ostadigt väder med risk för regnskurar.
Detta var under sommartid och kvinnan som var solmissbrukare såg sina chanser till sol som minimala.
Hon bokade sonika tvättstugan för att hålla sig sysselsatt. Men kan man tänka sig, sken inte solen denna dag som aldrig förr! Kvinnan blev så arg över den missvisande rapporten att hon ringde upp SMHI och skällde ut någon stackare som råkade svara i andra änden...

En annan aspekt är att vi överför våra känslor av värme och kyla på andra. När man har ett barn med taktil överkänslighet så blir detta mycket tydligt. Hon kan t ex under flera år inte klarat av att ha täckbyxor vilket resulterat i att hon går i tights året om då jeans inte är att tänka på. Att ha jackan knäppt går heller inte men hon blir ständigt tvingad till detta av andra fast det vållar otrolig olustkänsla hos henne.
Inte heller kan hon ha jacka på sig i bilen med säkerhetsbältet över. Hon måste ta av sig jackan för att sedan lägga den över sig i bilen  efter att ha spänt fast sig.
Strumpor har hon inte använt på flera år så det är barfota som gäller året om.

Saken är den att hon 99 gånger av 100 inte fryser. Jag har lagt min energi på att försöka få henne att ha å pass varma kläder som möjligt och skitit i om jackan är uppdragen för att ta fighten om vantar och mössa istället. Sen har jag fått tagit fighten om uppdraget blixtlås med skolan i alla fall  ...

Vet inte om detta bidragit till min ovilja att kolla väderleksrapporten. På detta sätt behöver jag inte ligga sömnlös och oroa mig över hur jag ska få på henne kläder utan får ta den pucken på morgonen och istället se till att de vardagskläder som accepteras för tillfället är hela och rena.
Vi har en 5 håls regel och en 5 fläcks regel. Mer än 5 hål så är det släng och mer än 5 fläckar så är det smuts.

För att summera. I min värld är det så mycket andra saker att tänka på att jag inte orkar lägga energi på om man ska äta sillen ute elller inne flera dagar i förväg. Man får ta vädret som det kommer.

fredag 24 juni 2011

Ett stort tack och glad midsommar

Jag vill ta tillvara på detta forum och tacka alla trevliga kunder och vänner. Blir så glad när ni mailar feedback till mig med tack och trevliga ord. Jag har tom fått 2 blommor på en vecka! Det är verkligen så trevligt.
Att ha kul när man jobbar och till vardags är viktigt för mig. Det är därför jag plågar alla i min närhet med min underbara humor. JAG tycker att jag är skit rolig och det är väl det som är viktigast? Eller?

Jag ger mig sjäv ett gott skratt och det förlänger ju livet har ja hört. Oj oj oj vad gammal jag kommer bli!

Min man säger att han och andra inte skrattat MED mig utan ÅT mig och då vill jag tala om en sak:
- Det bjuder jag på!
Det skrattas på tok för lite sen man nått vuxen åldern. Någonstans i tonåren börjar coolhetsfaktorn sätta in (samma faktor som hindrar mig från att gråta) och sen tappar man det spontana garvet.

Jag vill dela med mig av något som jag av erfarenhet vet förgyller livet (och inte bara för mig?!):

Gör en en okänd människa glad eller en god gärning varje dag. Lägg dessutom till en helt utflippad handling och ditt liv kommer aldrig bli som förr.

Välkommen till min värld om ni törs.

Trevlig midsommar på er alla och "Be careful out there"
(Kuriosa: För er under 30 år så kommer den repliken från serien Spanarna på Hill street)




torsdag 23 juni 2011

Traditioner, ett nöje eller ett måste?

Jag känner mig väldigt delad på denna punkt. Å ena sidan tycker jag det är viktigt med traditioner och seder men å andra sidan vill jag inte vara tvingad. Jag vill välja själv.
Det sitter i sen jag var liten och jag tror att det är där splittringen kommer ifrån. Som barn blev man ofta tvingad hit eller dit för att man skulle. Så klart behövde man följa ibland för att man inte kunde vara ensam hemma men man förväntades också visa en ohöljd entusiasm.
Nu faller det sig så att den entusiasmen aldrig infunnit sig i mitt fall när det gäller att hoppa omkring som en groda runt en pinne med blad och blommor...
Visst är det trevligt att träffa vänner och ha en trevlig kväll men det behöver inte vara så avancerat. Vi målar ofta upp en bild om hur det ska bli och sen blir vi bara besvikna.

Detsamma gäller julen. Jag gillar julen om jag själv får välja svårighetsgrad.
Att allt MÅSTE ingå går bort. Att allt ska ske på ett visst klockslag och på ett visst sätt funkar inte i vår familj.

Det här med att vara tvingad till olika saker som barn har fått en helt ny innebörd för mig som har barn med NPF (Neuropsykiatriska funktionsnedsättningar).
Ta t ex en släktmiddag. När jag var liten skulle man sitta med vid bordet och äta och helst till alla ätit upp.
Det är ju trevligt om det funkar. Men som vuxen tycker jag att det är viktigare med matro för alla istället för att följa principer.
För min dotter kan det vara rena tortyren att bli tvingad till bords vid en sådan här middag.
Hon trivs inte i stora sällskap och äter hellre själv på sitt rum. Jag brukar duka till henne vid stora bordet och tala om att hon är välkommen om hon vill men låter henne välja själv.
Detta är svårt att acceptera för många. Klart att hon ska sitta med vid bordet, inte ska väl hon sitta själv där uppe? Det är naturligtvis helt naturliga frågor i sammanhanget.
Men det som är svårt är att svaret oftast inte tas emot särsklit positivt.
Barn SKA sitta med för det är trevligt. Jo visst men inte alltid, inte för alla och det är så svårt att acceptera för en del.
Jag utesluter inte min dotter från gemenskapen. Jag ser henne och hennes svårigheter och låter henne välja själv.Men får tyvärr en hel del kritik för det.
Här kommer väl min trångsynthet in. JAG fattar inte vad det är som är så svårt att fatta.
Ingen gillar ju att bli tvingad till någonting. Visst måste man ibland tvinga sina barn till saker men det gäller att välja sina strider.
Vem vet, nu när jag har fått vara vuxen ett tag och själv valt grad av avancemang på traditioner kommer jag kanske lära mig njuta av dem i avslappnad form.
Kanske ni kommer se mig jaga runt den lövade stolpen med min trimmade och blingade rullator i en avlägsen framtid.

onsdag 22 juni 2011

Spöken i butiker

Har ni råkat ut för butiksspöket som härjar i klädaffärer? Ne he inte det. Men om jag beskriver lite mer detaljerat kanske fler känner igen sig.

Jag blir nämligen trakasserad av detta spöke nästan varje gång jag ska titta på kläder.
Närmar mig en klädställning, sträcker fram handen för att ta ett plagg och vips är spöket där och puttar ner plagget på golvet! När jag sen sträcker mig efter galgen så puttar han ner den också.
Spöket kan också ha varit förutseende och surrat fast just det plagg ( i femton andra plagg )  som jag vill ta fram med påföljden att ALLT ramlar ner. Detta händer mig JÄMT.

Min man tycker det är pinsamt och har valt att ta spökets parti och går alltid en bit bort från mig i butiken så han slipper skämmas eller stå i närheten när andra kunder kommer och frågar:  -Ursäkta, jobbar du här?
Det ser ju ut så när man står och hänger tillbaka och städar efter sig.
Numera struntar jag i att hänga upp plaggen igen.
Jag har förklarat krig mot butiksspöket och försöker ignorera skramlet och väljer ett annat plagg om "skiten" sitter fast!

Mannen hämnas jag på genom att göra en sk "Plastic Burnout" = Dra kreditkortet så många gånger att det blir varmt. Han påstår nämligen att jag har dålig avståndsbedömning! Har ni hört nått så fånigt?

Mmmooohhhaahahaa

tisdag 21 juni 2011

Facebook fenomenet

Jag tillhörde skaran som inte kunde förstå nyttan med Facebook alias Fejjan. Skulle absolut aldrig pyssla med sånt larv men man är ju inte sämre än at man kan ändra sig.
Har nu hittat flera områden som jag känner att FB gör nyttta och roar mig.
Missförstå mig inte nu detta är ingen Reklam blogg! Vill bara påpeka hur man kan ändra inställning.

För det första så kommunicerar min tonårsdotter mycket via detta medium.
Vi har inte alls den problematiken i vårt hem som fanns under mina tonår med ständigt upptagen telefonlinje och en mamma som diskret lyfte luren i andra änden för att markera att det var dags att lägga på ELLER kom in med ett glas vatten: - Är du inte törstig nu som pratat så länge?!
Jag är vän med en del av mina dotters vänner och kan se det som kommuniceras och vara delaktig i det.
Jag lixom "hänger" där de "hänger".

En annan rolig faktor är att jag nu kommunicerar med människor som jag inte träffat på nästan 20 år.
Inget avancerat men man får en liten inblick i deras vardag och liv och det är riktigt roligt. Du väljer ju själv hur mycket du vill dela med dig av.

Använder mig också av FB i mitt yrke. Jag har en Grupp som heter Weralena där jag lägger in nyheter och händelser så bli gärna medlem :O)

En annan riktigt häftig sak är ju att du kan spåra förlorade vänner, familjemedlemmar etc.
Jag var på ett möte med Handikapprådet på Värmdö . Där träffade jag en man i övre 50-års åldern.
Han berättade att han fått sin NPF-diagnos i vuxen ålder. För att få hjälp med detta hade han lyckats leta upp sin speciallärare från skolan som han gick i på 60-talet! '
Han hade hittat henne på FB och bett henne hjälpa honom skriva ett intyg för hans untredning. Hon hade tydligen "sett" honom för den han var redan då och varit före sin tid med att försöka ge honom extra resurser och stöd och inte bara stoppat in honom i en sk OBS klass som fanns på den tiden.
Kvinnan kom ihåg honom och skickade detta intyg från Australien där hon numera var bosatt.

Häftigt tycker jag.

Som sagt, man skall aldrig säga aldrig :O)

måndag 20 juni 2011

Nära till tårar...

Varför tycker jag att det är så pinsamt att ha nära till tårarna? Att visa känslor är liksom inte helt ok.

Vill alltid vara så cool som möjligt och det misslyckas rätt ofta.
Höll nyligen ett tal på ett kalas och denna gång slog jag mitt gamla rekord med att börja gråta inom 20 sekunder. Jag hann bara säga namnet på personen så krackelerade rösten.
Jag var tvungen att läsa upp talet för min man på vägen hem för han hade skrattat så mycket åt min reaktion att han inte hört ett ord.

Jag kan bli rörd till tårar av de mest underliga saker och sitter ofta med strilande strömmar när jag tittar på film. Försöker alltid dölja detta genom någon skenmanöver som att låtsas klia mig på näsan eller pilla lite med håret. Gud förbjude att någon skulle se....

En minnesvärt tillfälle var t ex när jag satt hemma och tittade på ett program om Riverdance (den irländska danstruppen). För varje ny stad de kom till fick de strålande recensioner och det fick mina ögon att formligen flöda över. Denna gång anade jag oråd pga denna lätt överdrivna reaktion och hör och häpna, jag VAR faktiskt gravid den gången.

När jag skulle hålla tal till min man på vårt bröllop hade jag gjort upp med Toastmastern om att lägga ut ett paket med näsdukar på varje bord och det behövdes.
Har funderat på att klippa till två trosskydd så att de går att fästa under ögonen vid sådana här tillfällen för det är ju inte roligt att läcka. Undrar om jag kan få patent på det?

En liten anekdot som ni säkert vill veta i detta sammanhang är att jag mycket sällan gråter när jag gör mig illa. Då blir jag bara förbannad!

Men att få gråta ut ibland är ju rätt befriande så jag gör det ibland vissa kvällar. Då sätter jag på mig min sovmask och sen gråter jag mig till sömns. Då får jag ett utlopp för allt det tuffa och är ju som vanligt väldigt effektiv samtidigt. Men det är bättre att få "läcka" ett tag en att hålla det inom sig.



lördag 18 juni 2011

Filmtips

När det gäller film & TVså kanske ni har förstått att det inte är en stor passion i mitt liv men jag vill ändå tipsa om mina favoritfilmer. Jag håller på att titta igenom dem igen med min äldsta dotter och det är supermysigt.

Nått som slog mig alldeles nyligen var att  90% av alla filmer har en sak gemensamt. De har alla starka kvinnor i huvudrollen även om filmerna i sig är vitt skilda i genre och handling.

En liten udda sak om mig (ja ja, jag vet att det finns många):
Jag har alla biobiljetter från 1982 -1998 inklistrade i 3 böcker komplett med vem jag gick med, vart och
VJT = Vad Jag Tyckte.
Lite kul att se vad jag gav Top Gun och Karate Kid i betyg när det begav sig :O)

En av mina första favoriter är Purpurfärgen med Whoopi Goldberg och Ophra Winfrey.
(Den såg jag på bio med min pappa i Göteborg den 1/11 1986) Den fick en femma i min biobiljettsbok.

Aliens II med Sigourney Weaver. Gillade även 1:an men i 2:an är det verkligen hon som styr skeppet.

Stekta gröna tomater med Kathy Bates m fl är en mys mys mys rulle som alltid slutar i en skvätt tårar.

Erin Brookovich med Julia Roberts är en riktigt bra film baserad på en sann historia där man får se hur en kvinna vågar sticka ut hakan och ger blanka f-n i vad det kommer att kosta henne själv.

När lammen tystnar med Jodi Foster är också en riktigt bra rulle som bevisar att man kan bli skrämd utan att behöva se inälvor och splatter i detalj.

Temple Grandin med Claire Danes som jag tidigare bloggat om. En sann historia om en kvinna med autism och hennes kamp för det hon är och tror på.

Det är dom jag kommer på just nu. Har ni några tips på liknande rullar så tar jag gärna emot dem.

Om ni redan sett dessa filmer så vet ni att dessa brudar är starka. Kanske inte från början men de har en livsgnista och ett j-a anamma som jag själv vill ha. Ingen ska få sätta sig på sig eller de mina så det så!

Ja och så har vi plumpen i protokollet:
Den blå lagunen med Brooke Shields.
Skriver nog ingenting mer om det.....

Kram på er

/J


fredag 17 juni 2011

Besviken

 Det finns ett ordspråk som lyder: Av det hjärtat är fullt talar munnen och det tycker jag stämmer till stor del. Om man tänker positivt så är det så man pratar och tvärtom.

Jag försöker brottas med mina "svarta" sidor och inte låta dem få utrymme men på vissa områden är det svårare.
När man trott på och försvarat en person och sen nästan sist av alla förstått att den personen inte alls var som man trodde då känns det tungt. Det är ju aldrig bara en persons fel i sådana här lägen.
Jag ville inte se och såg till att saker och ting blev som jag ville. Det tog mig ett par år att inse detta och när väl sanningen slog mig var det ett hårt slag.
Men nu har jag valt att lägga min energi på det som ger mig något och inte det som tar.

Du kan inte ändra på någon annan utan bara på hur du hanterar och bemöter personen.

Det kommer nog alltid finnas en sorg i mitt hjärta över hur en person kan välja bort viktiga personer i sitt liv men jag glädjer mig samtidigt åt att denna lucka fylls upp med en massa kärlek från annat håll.
NU ser jag framåt och tackar för att jag inte höll fast vid det som var för vem vet var det kunde ha slutat.


Jag är inte religiös men gillar ändå ett replik från filmen Sound of Music:

When GOD closes a door, somewhere he opens a window.


torsdag 16 juni 2011

En bekännelse...

Undrar om det finns någon preskribtionstid på "brott" mot sina grannar?
Hur som helst så är det dags att bekänna färg.

Jag har flyttat mycket i mina dagar och jag kommer inte att avslöja vart följande händelse ägde rum.
De som känner mig väl vet att jag älskar att klippa med min sekatör. Jag brukar kalla mig Sekatör-Happy istället för Trigger-Happy (skjutglad på svenska). Det är många grenar och växter som fått sätta livet till under åren. Har egentligen ingen större koll på när och hur buskar mm ska trimmas, jag bara "gör".

Nu till själva "brottet".
Där jag bodde hade vi en rabatt utanför fönstret på andra sidan gatan. Där växte ett par låga buskar och mitt i dessa stod ett ynkligt spensligt äppelträd. Dess typ enda gren hängde ut över gatan och det störde mig.
Så vips en dag föll detta träd offer för sekatörmarodören Jessie. Nöjd och glad skänkte jag det inte någon mer tanke förrän ett par veckor senare. Då jag sitter och fikar med en granne frågar hon mig om jag vet vem som klippt ner min grannes äppelträd. Då min insats redan är långt borta i mitt avlägsna minne fattade jag inte alls vad hon pratade om.

Det visade sig att det var min granne vägg i vägg och hon var tydligen helt knäckt och under isen pga denna händelse. Hon och hennes man hade tagit över sitt hus från hennes föräldrar och bland de sista hennes föräldrar gjorde innan de dog var att plantera ett äppelträd.
Oopppss.....
Till saken hör att mannen i familjen ville promt ha reda på vem som var den skyldiga.
Ett par dagar före eller efter min "insats" hade slänten nedaför trimmats av kommunens män och gissa om jag blev lite spak när min fikagranne berättade att mannen ringt till kommunen för att få tag i en syndabock.

För er kära vänner erkänner jag nu min synd men jag erkänner också att jag höll väldigt tyst om min trimmningsiver.
Så innan du klipper till tänk en extra gång kanske borde vara sensmoralen i denna historia men om man kallas FF av sin man (Fort & Fel) kanske ni anar att jag inte lärt mig ett dugg av denna läxa.


onsdag 15 juni 2011

Att inte hitta rätt

Jag gillar INTE att köra bil till ställen där jag inte tidigare varit. Skulle nog faktiskt kunna erkänna att jag har en fobi för detta. Till att börja med vet jag inte vad gatorna i min egen stad heter. När det gäller de centrala delarna av Stockholm referar jag till butiker i stället:
- Jaha, du menar att jag ska svänga höger vid H&M?
För många år sedan skulle en väninna till mig förklara vägen från Farsta in till City. Hon sa att jag skulle åka via Centralbron.
Ahh men vicken j-a bro e de ra tänkte jag i mitt stilla sinne men vågade inte fråga....
NU vet jag faktiskt det :O)
Första gången jag skulle ta bilen in till stan hade jag vägen utstakad för mig i huvudet in i minsta detalj.
Jag skulle åka från Farsta till Medborgarplatsen och parkera i garaget där.
Paniken slog till när jag svänger ner mot garaget och det är lyser en hånfullt röd skylt med texten: FULLT
Jaha så det är då bara att svänga höger och DÅ kommer man INTE till Medborgarplatsen.
Ingen hjälp hade jag heller av min körkortslösa medpassagerare.
Efter vad som kändes som en timme men i praktiken nog bara var 20 minuter så hade jag kört via Zinkensdamm och Gullmarsplan och sen tillbaka till Söder ( för er icke Stockholmare så är det en hyffsat omständlig omväg).
Vid detta laget hade jag varit tvungen att dra på fläkten för jag hyperventilerade så rutan immade igen!
Hittade tillslut en parkeringsplats men var inte säker på om jag fick stå där (jag hade 2 fel på mitt körkortsprov och det var på parkeringsskyltar så jag har aldrig hävdat att jag kan).
Vi parkerade i alla fall, sprang till ett café där jagt tvingade min kompis att dricka sin kaffe på 10 min och sen sprang vi tillbaka och åkte hem...
Jag har en plan A som jag måste visualisera i huvudet hur jag ska köra och om något händer med denna så existerar ingen plan B!
Nu tänker ni att jag borde skaffa en sån där snackande mackapär som talar om vart man kör men se det är inget för mig.
Fick låna en sådan av jobbet och smackade upp den på instrument brädan.
Tittade i säkert flera sekunder på den blå skärmen men ahhhhh inget hände ju så jag tryckte på en massa knappar. Nu hände det grejer,
 men lite för mycket... Maskinen börjar babla på något främmande språk och det tar ett tag innan jag inser att jag hoppat över ett par menyval och lyckats ställa in den på spanska!
- Busca la ruta babblar den spanska donnan. Habla habla habla

Kör försiktigt!

tisdag 14 juni 2011

Den värsta dagen på året

Så är det nu äntligen över. Den värsta dagen på året. Detta är en sak som man kan ha svårt att sätta sig in i som förälder till ett "normalt" barn men skolavslutningen är jätte jobbig. Har ditt barn lite fjärilar i magen så kan du multiplicera det med 100 för ett barn med NPF (Neuropsykiatriska funktionsnedsättningar).

För många barn av dessa barn märks tecknen redan flera dagar innan med humörsvägningar och lättretlighet för att sen nå kulmen kvällen innan. Igår kväll körde jag helt slut på de pedagogiska resurserna.
Att förebygga, förhindra och avbryta utbrott tar enormt mycket kraft. Även om kvällen innehöll "utbrott" av glädje i form av fnitterbryt så är det alla toppar och dalar som är så krävande.
Jag stöp i säng kl 22.30 totalt slut efter att ha "släckt ett antal bränder".

För ett barn med NPF kan resultat av ett glädje fnatt vara lika utmattande som ett utbrott av ilska och det är lätt att glömma bort.
Nu har vi turen att vi "slipper" fira skolavslutningen med de andra klasserna och det är otroligt skönt för både mitt barn och mig. Jag hade förmodligen valt att stanna hemma i annars. Det kostar helt enkelt för mycket.
Men det blev en liten och trevlig tillställning som avlöpte väl och nu kan vi andas ut tills det är dags för skolstart i ny skola.


måndag 13 juni 2011

Finns din livsuppgift!

Min husgud Robin Sharma har denna titel på ett kapitel i boken : Vem gråter vid din grav.

Jag har redan hittat min. Förtillfället går den inte att genomföra men en vacker dag kommer jag att göra det, var så säker!

I nästan 15 år har jag samlat in ooch skänkt saker till en kvinnojour här i Stockholm.
Allt började med att jag hittade ett par svarta säckar i soprummet där jag bodde.
Uttrycket "Curiosity killed the cat" har aldrig betytt mycket för mig så jag öppnade dem och kollade.
De var fulla av hela och rena kläder, leksaker, skor mm. Tom en del grejer med prislapparna kvar! Berättade detta för en väninna som drog sig till minnes att hon sett en lapp på sin lokala butik om att en kvinnojour behövde saker. Sagt och gjort, jag ringde. Förklarade tydligt var sakerna kom från men att jag gått igenom allt och sållat bort det som inte var OK.

Efter ett par dagar kom så en kvinna hem till mig för att hämta dessa säckar.
Hon var så tacksam att hon stod och grät i min hall (för att hon fick någon annans sopor!)
Detta gjorde ett stående intryck på mig som varar än idag. Jag har i varierande skala fortsatt att skänka och det har gett mig så ycket glädje genom åren.
Jag kan helt ärligt säga att jag gör det av solklart själviska skäl. Den kicken jag får av att ge och hjälpa andra är det få saker i mitt liv som toppar.
En dag kommer jag ha detta som mitt yrke/sysselsättning för jag har funnit mitt kall!

fredag 10 juni 2011

Trötthet...

I går gick jag och lade mig tidigt, redan kl 22.00. Jag lyssnade på min kropp och sov gott med ett mindre avbrott för sonens välling kl 01.30.
Vaknade 06.34 och kände mig utvilad vilket inte händer så ofta.
Men jag hann inte mera än till köket förrän jag gav mig själv en käftsmäll. Pang!
- Varför har du (jag) inte plockat in och satt på diskmaskinen innan du gick och lade dig?!
Skillnaden denna gång var att jag stoppade mig själv i tanken där och då. Istället för att fortsätta slå på mig själv så försvarade jag mig.
- Du var trött och du gjorde rätt som gick och lade dig direkt.
I vanliga fall känner jag mig trött vid 22.00 och "börjar" gå och lägga mig men sen ska jag bara...
Vipps så har det gått en timme till. Varför gör jag så? Varför kan jag inte lyssna på min kropp?

Jag har sömnproblem på dagtid. Jag somnar i stort sett var som helst och jag sitter passiv i mer än 5 minuter.
Att sitta på möten och föreläsningar är helt hopplöst. Jag har tom nästan somnat på ett möte med min chef första dagen på mitt nya jobb. Jag sa helt enkelt:
- Nej nu måste jag ställla mig upp för jag håller på att somna. Undrar om han tvivlade på sitt beslut att ge mig jobbet av över 40 sökande?
Jag har somnat på en föreläsning som jag betalat över 2000 kr för att gå på och som var jätte intressant (smart att sätta sig på första bänkraden = NOT!) I pausen fick jag gå och förklara mig för den engelska professorn:
- It´s not you, it´s me!

För att ni ska förstå tillfullo min problematik så ska jag ge ett par exempel till.
Föreställ er att du och din kollega sitter runt ett bord och en person håller en utbildning för er och du somnar! Men denna gång hade jag förberett personen på detta och döm om min förvåning när jag hade alla rätt på utvärderingen han höll i slutet.
Jag somnade även i soffan första gången jag träffade mina blivande svärföräldrar och på min andra 3:e dejt med min man och denna gång lyckades jag även dreggla ..... PÅ HONOM....

Vad tror ni? Visst var dt bra att jag gick direkt och lade mig och sket i disken?
Hej a mig heja mig!


Z Z Z Z Z Z Z Z Z Z

torsdag 9 juni 2011

Vilka råd skulle jag ge till 25-åriga mig?

I en tidning såg en gång en krönika som handlade om vad man skulle säga tills sig själv som 25-åring.
Det där har jag funderat mer än ett par gånger.
Jag skulle inte vilja vara 25 år igen, eller jo det skulle jag men jag skulle vilja vara den person jag är idag.
Visst är det trist att man inte ska hitta sig själv förrän man är på gränsen till 40?
Ser det som att det som hänt mig under åren, både positivt och negativt har format mig till den jag är idag.
Jag har försökt att lära av det negativa och att bearbeta det hemska. Men jag glömde att njuta av det goda...
Under många år körde jag huvudet i sanden och körde bara på. Om jag aldrig stannade upp så finns det inte tid att tänka och reflektera.
Detta är ett par av råden jag skulle ge mig själv:

Stanna upp och andas och låt känslorna komma!
Var inte rädd för att vara ledsen.
Ibland måste även du be om hjälp och det är OK.
Försök inte göra allt själv.
Du är inte mer än människa.
Du är bra som du är.

onsdag 8 juni 2011

Undrens tid är inte förbi...

... Mamma mix har gjort saft!
Kanske ska förklarar mig? Mamma Mix är alltså jag i egen hög person. Jag har en förkärlek för smeknamn och gav mig själv detta då jag inte gillar att laga mat men är en hejare på allt som kommer i pulver form. :O)
Ve och fasa tänker du säkert nu men då ska du veta att jag dessutom har en 2 kastrullsregel.
Jag lagar alltså inget som kräver mer än 2 kastruller, det går helt enkelt bort!
En del av min brist på entusiasm för att laga mat beror på att jag inte har något direkt sinne för smak, eller som vi säger på "förortsvulgiska": j-ligt dassiga smaklökar!
Vissa personer (läs min man) kan smaka på en sås och säga : - Hm, det fattas X. !!! Hur vet man sånt? Alltså när det gäller kryddor finns det 3, salt, peppar och vitlök.
Inte heller hjälper det att ha brytningsfel när man ska läsa recept. Hoppar alltid över en rad eller två med misslyckande som följd.
Men jag kan stoltsera med att ha bakat Sveriges plattaste sockerkaka. Den blev säker 1 cm hög.
Ja, jag hade i bakpulver (som gick ut 2008... ooops).

Men nu till undret. Jag har gjort rabarbersaft. Min monstruös planta tillhandahöll inte mer än 800 gr rabarber Det mesta bestod av blomman som man visst ska ta bort) så det blev bara en flaska.
Under övervakning av min mor som cochade och kom med glada tillrop så blev den riktigt god.
Mäkta stolt är jag!
Hjärtliga hälsningar från Mamma mix


måndag 6 juni 2011

Att kunna stötta och lära när man minst av allt orkar

Att vara mamma till ett barn med NPF (Neuropsykiatriska funktionsnedsättningar)* har gett mig en ny syn på livet och gett mig många erfarenheter. Ibland kan känslan vara överväldigande när jag tänker på att jag har ett barn med ett handikapp men det är i dessa stunder som jag måste tänka på hur mycket detta också har gett mig!
Jag har en helt annan förståelse och synsätt idag på dessa individer och jobbar aktivt med att få andra att "se och lära".
Vi är så snabba att dömma och slå ut människor idag. Det finns ingen plats för att vara annorlunda.
Förr i tiden var det möjligt att bo ensam i en stuga i skogen och må bra i sin ensamhet men i dag är det mycket skumt beteende.
Vi SKA alla vilja vara sociala, gilla samma saker, tycka på ett visst sätt mm. Det finns en ytterst liten acceptans för att vara "egen".
En kvinna med Aspegers Syndrom beskrev sig själv som att hon lever i nuet. Hon blir så fokuserad på det hon gjorde att hon stängde ute sin omgivning.
" - Och detta går ni vanliga människor på kurs för att lära er. Kallas inte det mindfulness?"

En annan kvinna beskrev proceduren med att fråga en arbetskamrat eller ytlig bekant om helgen varit bra.
" - Ni är ju inte ett dugg intresserade av personen har att säga men frågar ändå och det kallar ni social kompetens. Jag frågar inte för jag bryr mig inte."

Mena vad du säger och säg vad dum menar, eller hur?

Att orka stötta och lära i tuffa situationer är det som är svårast. När ens barn ligger och skriker i en hög på golvet av frustration. Hur agerar man du då? Kan du behålla ditt lugn och inte brusa upp? Att kunna tänka ut en fungerande strategi för att få slut på utbrottet?
Att ta till hårdhanskarna kan få mycket otrevliga konsekvenser och ger föga resultat. Men det är det som alla förväntar sig av dig i ett sådant läge, eller?

Tänk dig då att du gör helt annorlunda. Du tömmer ditt sinne på arga och frustrerande tankar. Du smeker och talar lugnande.  Du pratar med en nästintill glättig ton (som ja låter helt galen) och ger uppmuntrande instruktioner. Berömmer och stöttar osv.
Efteråt är båda lika trötta. Det suger otroligt med kraft.
Sen kommer frågorna. Vad berodde utbrottet på? Kunde jag ha förbeyggt det? Var det tonårs trots, var det blodsocker fall, var det Asperger:n  eller ADHD:n eller....

Jag har läst många böcker i ämnet och sett hur mycket som går att uppnå genom att just kunna stötta och lära när man minst av allt orkar och det är det som driver mig framåt.

*http://sv.wikipedia.org/wiki/Neuropsykiatriska_funktionsneds%C3%A4ttningar

söndag 5 juni 2011

Ta en nyhetsfasta.

För ca 10 år sedan gick jag igenom en separation med många förvecklingar. Hälsan tog stryk både fysiskt och psykiskt. Under denna period som var som mest intensiv i ca 2 år slutade jag nästan helt och hållet att läsa nyheter och titta på TV. Jag orkade helt enkelt inte med allt elände som det skrevs om i världen och inte allt strunt som visades på TV. Jag hade nog med mig själv och mitt elände.
Jag lyssnade mycket på musik och läste istället. När jag senare kom ur krisen kom jag aldrig riktigt igång med TV-tittandet och jag har märkt att jag inte saknar det alls. Så mycket av vår tid slösas bort med slötittandet. Många frågar mig hur jag hinner med allt och ni har redan läst svaret.
När det gäller nyheter så sållar jag hårt och hoppar över så mycket misärartiklar jag kan. Det påverkar mig verkligen negativt att läsa om allt detta elände i världen och det är ju de rubrikerna som säljer.
Titta i dagens tidning. Hur många glada reportage hittar du kontra misärreportage?

Vissa kanske tycker att jag blundar för det otäcka men nu ska ni få "höra".
Satt och lyssnade på en ljudbok med min favoruitförfattare Robin Sharma och i boken: Vem gråter vid din grav? tar han just upp detta. Hans rekommendation är att ta just en nyhetsfasta. Han menar att du förr eller senare får reda på allt skvaller och även det väsentliga ändå via din omgivning, vänner ,bekanta och arbetskamrater. Kändes rätt skönt att få denna bekräftelse.
När jag tidigare pratat om detta så blir man nästan idiotklassad. Det är inte ok att INTE följa Idol och Let´s dans...
Men jag står fast vid mitt beslut och fyller min tid med mer kvalitet och glädjeämnen. Har dock en bekännelse:
Jag tittar på Hollywoodfruar och liknade program. Då häller jag upp ett glas vin och lite wasabinötter i en kristallskål. Lägger upp fötterna på soffan och njuter av en 45 minuters lång stund av 100% No brain TV.
Ja även solen ( och blondiner) har sina fläckar!

torsdag 2 juni 2011

Taktil "O"känslighet.... Part II - Eller "När jag var skendräktig"

Som jag tidigare varit inne på har jag någon form av defekt (flera skulle min man säga) när det gäller känsel. För som inte redan läst inlägget: Taktil "O"känslighet så kan det rekommenderas.

Det finns flera incidenter som tyder på denna defekt.
Jag har också som andra delen av rubrik titelen tyder på lurat mig själv ett par gånger att jag varit gravid. Övertolkat tecken och hittat på tecken som inte funnits.
Hur som helst så fick jag denna känsla av att vara gravid igen för någon månad sedan.
Anledningen till detta var att jag känt att det spände i mina bröst under hela dagen och detta satte igång tankeverksamheten. Ett och annat piller har ju glömts bort eller tagits försent i mitt vardagliga kaos.
Jag t.o.m berättade för min man om denna "känsla".

När jag senare på kvällen skulle göra mig i ordning för sängen fick allt sin förklaring.
Min bygelbehå hade glidit upp och satt nu hyffsat hårt mitt över bysten! Tacka f-n för att det spände?!
Nu kunde jag ju i alla fall pusta ut. Jag var inte gravid men min man tittade på mig med en undrande blick och skakade lite lätt på huvudet.
Det jag nu undrar över är varför jag känner saker som inte finns men inte känner det som finns?

Ha en härlig dag/J

onsdag 1 juni 2011

Energiboosta mig själv.

Jag har alltid gillat att lyssna på musik. Något jag inte upptäckt förrän på senare tid är att jag ganska mycket kan styra hur jag mår med hjälp av musiken. Denna morgon var ett tydligt exempel. Kom i säng alldeles för sent och blev väckt alldeles för tidigt. Dottern hade grym tandvärk pga sin tandställning.
Så i morse var jag allt annat än pigg. Men på vägen till skolan med de två minsta poppade jag i en cd i spelarn och sen rockade vi fett alla 3!
4-åringen lyckades få till en improviserad magdans i bilstolen som gjorde att storasyster helt tappade fattningen och fnittrade som besattt. Så skönt med de små som gör precis som de känner till musik.
Jag vill att ni föreställer er honom med tröjan uppdragen och rockandes med magen när ni lyssnar på musikklippet.
Jag kan konstatera att alla tecken på trtthet var som bortlåsta och alla barn gick till skola/dagis med ett brett leende på läpparna!


Och för er som inte redan räknat ut det så ÄR jag född på 70-talet, hör och häpna :O)