Svartsjuka

Om jag fick beskriva mig själv för ett par år sedan skulle jag nog inte ha tagit med att jag lätt blir svartsjuk men jag har på senare år överbevisat mig själv.
För att förtydliga det hela följer nu en liten berättelse så får ni dömma själva....

När min man och jag hade träffats i ett par månader var vi på en resa till Österrike. Vid ett tillfälle så fick han ett mobilsvar som han lyssnade av. Inget konstigt med det egentligen men han brukade alltid säga vem det var som ringde. Svartsjuka handlar ju egentligen bara om osäkerhet och jag får erkänna att det var väl så det låg till här med.

Eftersom han inte själv talade om vem det var som ringt så gick jag och fundera och precis som Baltazar (för er som är över 30 år) så finderade jag och funderade.

Tillsut fick jag en ide! Jag skulle fråga vem det var som ringt, smart va?

Men inte blev jag klokare för det när svaret löd:

- Det var Sita.

Jaha å vem fan är Sita? blev ju den självklara följdfrågan?

Nu följde ett par dagars Baltazar funderingar till:

Och jag funderade och funderade och kom fram till samma svar igen.
Jag frågar vem Sita är?!
Nu var det ju lite nerver inblandade och det hade gått en sisådär 4 dagar från det ursprungliga mobilsvarets avlyssnande...

På frågan: -Vem är Sita? såg han ut som ett frågetecken så jag var tvungen att lägga tiil:
- Alltså vem var det som ringde och lämnade meddelande häromdagen?

- Det var Sita som skulle hämnta soporna i soprummet där jag bodde förrut.

Det var alltså inte värre än så. Det var Sita som ringde till min pojkvän som varit ordförande i sin bostadsrättsförening och de kom inte in i det låsta soprummet och hade ingen annans telefonnummer.

Ja gott folk. Låt nu domen falla, är jag den svartsjuka sorten eller inte?