Jag känner mig väldigt delad på denna punkt. Å ena sidan tycker jag det är viktigt med traditioner och seder men å andra sidan vill jag inte vara tvingad. Jag vill välja själv.
Det sitter i sen jag var liten och jag tror att det är där splittringen kommer ifrån. Som barn blev man ofta tvingad hit eller dit för att man skulle. Så klart behövde man följa ibland för att man inte kunde vara ensam hemma men man förväntades också visa en ohöljd entusiasm.
Nu faller det sig så att den entusiasmen aldrig infunnit sig i mitt fall när det gäller att hoppa omkring som en groda runt en pinne med blad och blommor...
Visst är det trevligt att träffa vänner och ha en trevlig kväll men det behöver inte vara så avancerat. Vi målar ofta upp en bild om hur det ska bli och sen blir vi bara besvikna.
Detsamma gäller julen. Jag gillar julen om jag själv får välja svårighetsgrad.
Att allt MÅSTE ingå går bort. Att allt ska ske på ett visst klockslag och på ett visst sätt funkar inte i vår familj.
Det här med att vara tvingad till olika saker som barn har fått en helt ny innebörd för mig som har barn med NPF (Neuropsykiatriska funktionsnedsättningar).
Ta t ex en släktmiddag. När jag var liten skulle man sitta med vid bordet och äta och helst till alla ätit upp.
Det är ju trevligt om det funkar. Men som vuxen tycker jag att det är viktigare med matro för alla istället för att följa principer.
För min dotter kan det vara rena tortyren att bli tvingad till bords vid en sådan här middag.
Hon trivs inte i stora sällskap och äter hellre själv på sitt rum. Jag brukar duka till henne vid stora bordet och tala om att hon är välkommen om hon vill men låter henne välja själv.
Detta är svårt att acceptera för många. Klart att hon ska sitta med vid bordet, inte ska väl hon sitta själv där uppe? Det är naturligtvis helt naturliga frågor i sammanhanget.
Men det som är svårt är att svaret oftast inte tas emot särsklit positivt.
Barn SKA sitta med för det är trevligt. Jo visst men inte alltid, inte för alla och det är så svårt att acceptera för en del.
Jag utesluter inte min dotter från gemenskapen. Jag ser henne och hennes svårigheter och låter henne välja själv.Men får tyvärr en hel del kritik för det.
Här kommer väl min trångsynthet in. JAG fattar inte vad det är som är så svårt att fatta.
Ingen gillar ju att bli tvingad till någonting. Visst måste man ibland tvinga sina barn till saker men det gäller att välja sina strider.
Vem vet, nu när jag har fått vara vuxen ett tag och själv valt grad av avancemang på traditioner kommer jag kanske lära mig njuta av dem i avslappnad form.
Kanske ni kommer se mig jaga runt den lövade stolpen med min trimmade och blingade rullator i en avlägsen framtid.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar