Nära till tårar...

Varför tycker jag att det är så pinsamt att ha nära till tårarna? Att visa känslor är liksom inte helt ok.

Vill alltid vara så cool som möjligt och det misslyckas rätt ofta.
Höll nyligen ett tal på ett kalas och denna gång slog jag mitt gamla rekord med att börja gråta inom 20 sekunder. Jag hann bara säga namnet på personen så krackelerade rösten.
Jag var tvungen att läsa upp talet för min man på vägen hem för han hade skrattat så mycket åt min reaktion att han inte hört ett ord.

Jag kan bli rörd till tårar av de mest underliga saker och sitter ofta med strilande strömmar när jag tittar på film. Försöker alltid dölja detta genom någon skenmanöver som att låtsas klia mig på näsan eller pilla lite med håret. Gud förbjude att någon skulle se....

En minnesvärt tillfälle var t ex när jag satt hemma och tittade på ett program om Riverdance (den irländska danstruppen). För varje ny stad de kom till fick de strålande recensioner och det fick mina ögon att formligen flöda över. Denna gång anade jag oråd pga denna lätt överdrivna reaktion och hör och häpna, jag VAR faktiskt gravid den gången.

När jag skulle hålla tal till min man på vårt bröllop hade jag gjort upp med Toastmastern om att lägga ut ett paket med näsdukar på varje bord och det behövdes.
Har funderat på att klippa till två trosskydd så att de går att fästa under ögonen vid sådana här tillfällen för det är ju inte roligt att läcka. Undrar om jag kan få patent på det?

En liten anekdot som ni säkert vill veta i detta sammanhang är att jag mycket sällan gråter när jag gör mig illa. Då blir jag bara förbannad!

Men att få gråta ut ibland är ju rätt befriande så jag gör det ibland vissa kvällar. Då sätter jag på mig min sovmask och sen gråter jag mig till sömns. Då får jag ett utlopp för allt det tuffa och är ju som vanligt väldigt effektiv samtidigt. Men det är bättre att få "läcka" ett tag en att hålla det inom sig.