Att kunna stötta och lära när man minst av allt orkar

Att vara mamma till ett barn med NPF (Neuropsykiatriska funktionsnedsättningar)* har gett mig en ny syn på livet och gett mig många erfarenheter. Ibland kan känslan vara överväldigande när jag tänker på att jag har ett barn med ett handikapp men det är i dessa stunder som jag måste tänka på hur mycket detta också har gett mig!
Jag har en helt annan förståelse och synsätt idag på dessa individer och jobbar aktivt med att få andra att "se och lära".
Vi är så snabba att dömma och slå ut människor idag. Det finns ingen plats för att vara annorlunda.
Förr i tiden var det möjligt att bo ensam i en stuga i skogen och må bra i sin ensamhet men i dag är det mycket skumt beteende.
Vi SKA alla vilja vara sociala, gilla samma saker, tycka på ett visst sätt mm. Det finns en ytterst liten acceptans för att vara "egen".
En kvinna med Aspegers Syndrom beskrev sig själv som att hon lever i nuet. Hon blir så fokuserad på det hon gjorde att hon stängde ute sin omgivning.
" - Och detta går ni vanliga människor på kurs för att lära er. Kallas inte det mindfulness?"

En annan kvinna beskrev proceduren med att fråga en arbetskamrat eller ytlig bekant om helgen varit bra.
" - Ni är ju inte ett dugg intresserade av personen har att säga men frågar ändå och det kallar ni social kompetens. Jag frågar inte för jag bryr mig inte."

Mena vad du säger och säg vad dum menar, eller hur?

Att orka stötta och lära i tuffa situationer är det som är svårast. När ens barn ligger och skriker i en hög på golvet av frustration. Hur agerar man du då? Kan du behålla ditt lugn och inte brusa upp? Att kunna tänka ut en fungerande strategi för att få slut på utbrottet?
Att ta till hårdhanskarna kan få mycket otrevliga konsekvenser och ger föga resultat. Men det är det som alla förväntar sig av dig i ett sådant läge, eller?

Tänk dig då att du gör helt annorlunda. Du tömmer ditt sinne på arga och frustrerande tankar. Du smeker och talar lugnande.  Du pratar med en nästintill glättig ton (som ja låter helt galen) och ger uppmuntrande instruktioner. Berömmer och stöttar osv.
Efteråt är båda lika trötta. Det suger otroligt med kraft.
Sen kommer frågorna. Vad berodde utbrottet på? Kunde jag ha förbeyggt det? Var det tonårs trots, var det blodsocker fall, var det Asperger:n  eller ADHD:n eller....

Jag har läst många böcker i ämnet och sett hur mycket som går att uppnå genom att just kunna stötta och lära när man minst av allt orkar och det är det som driver mig framåt.

*http://sv.wikipedia.org/wiki/Neuropsykiatriska_funktionsneds%C3%A4ttningar