Min vana trogen jobbade jag hårt och med livet som insats.
Det kanske inte är planen från början ( det där med att riskera livet alltså ) men det händer allt som oftast.
Många gånger har jag en överro på min styrka och min förmåga att bedöma avstånd.
Har tex varit millimetrar från att hugga mig själv i benet, har ramlat ner från stegar, gett mig själv ett par rejäla stötar och nästan ramlat ut från ett fönster mm.
Dock är det inte så illa som en nära släkting på min mans sida.
Man måste verkligen beundra denna kvinnas tro på SIN förmåga när hon för ett par decennier sedan fick för sig att laga TV:n.
Detta var på tjock TV storhetstid och färgen hade försvunnit. Morsk som en skogshuggare skruvar hon helt enkelt av det döskalleprydda bakstycket blind för alla varningar och kör in en skruvmejsel.
Jag tror ingen har mätt sträckan hon flög men vi är alla glada för att hon är med oss idag och att hon senare insåg sin begränsade kunskap som TV-reparatör.
Så ni kan här läsa att jag har lite att leva upp till!
Igår lyckades jag dock med att ge mig själv en rejäl smäll med pirran rakt på tinningen. Kanske inte så farligt men ont som F-N gjorde det. Så nästa gång ni lastar en pirra (och jag med förresten) håll huvudet bakåt.
Och så en liten bonusbild som också kom upp när jag sökte på tjock TV. Hade ju en tjej häromdagen så nu är det väl dags för en kille?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar