För ett år sedan...

.. blev min yngsta dotter diagnostiserad med diabetes.

Det kom som en chock.

Vi hade bokat tid för att lämna ett urinprov för att kolla upp en eventuell urinvägsifektion då hon klagat över besvär ett par dagar. Efter en första koll av läkaren blev vi beordrade att ta lämna ett blodprov som visade på en blodsocker nivå på 20. Den kvinnliga läkaren tyckte att det var suspekt och bad oss åka till Sascha barnsjukhuset för en koll. Där blev jag och dottern kvar i en vecka.

Jag har sökt denna läkare för att tacka henne för att hon skickade iväg oss även om hon inte var säker men inte lyckats.

Tack Linda Tror jag det var hon hette)

Det visade sig att hon hade diabets typ 1. Deta upptäcktes alltså av en slump och hon hade inte hunnit uppvisa några av de typiska symptomen som att t ex dricka mycket och kissa därefter.

Jag vet inte om jag hämtat mig ännu. Jag minns att jag frågade en sjuksköterska på kvällen när vi fått ett eget rum efter att ha varit på akuten om det var säkert att hon hade diabetes. Hon tittade på mig med en förvånad blick och sa att det var ju självklart.
Självklart för vem? Ingen hade informerat mig. De förutsatte väl att jag fattade men det gjorde jag inte.
Jag hoppades in i det längsta att så inte var fallet.

En vecka fick vi ligga på sjukhus och vi hade tur som kom hem en dag innan julafton.

Mycket har hänt sen dess och jag har lärt mig massor. Sorgen finns fortfarande men den tränger jag bort och låter inte få någon plats i mitt liv. Ibland känns saker och ting så j-a orättvist.

Men istället för att klaga över mörkret
tänd ett ljus.

Jag är omåttligt stolt varje dag över hur min dotter har tacklat och tacklar sin sjukdom!

Kram på er//J