Självkänsla.

Detta är ett ämne som jag vurmar för men oj vad svårt det är att förmedla och även känna.

Jag har alltid tyckt att om du lyckas ge dina barn självkänsla är det den största gåvan du kan ge dem näst efter livet själv.

Men som sagt oj vad svårt det är.
Man ska inte se det som ett misslyckande om det inte går, det finns inga garantier men man måste försöka.
Ett barn/vuxen med självkänlsa kan nå hur långt som helst!

Detta skall inte förväxlas med självförtroende. Många har ett enormt självförtoende men känner sig som små grå musar invändigt. Att när som helst kommer någon att genomskåda bluffen.

För mig är en av de viktigaste ingridienserna att kunna be om förlåtelse. Att vara förälder är det svåraste jobbet som finns och du har ingen chef som kan vägleda dig. Därför blir det ju fel ibland och det är ok att göra fel OM du kan stå för det och be om ursäkt.

Vi kräver av våra barn redan från dagisåldern att de ska be om ursäkt om det gör något fel men hur ofta gör vi vuxna det?

En annan ingrediens är att ge beröm för initiativtagande och självständigt tänkande.

En tredje är som jag varit inne på tidigare att beröma oftare än att skälla och klaga.

Det finns ju som sagt inget facit för att detta skulle vara en idiotsäker plan men jag tror på den.

Du kan inte skälla i eller banka in självkänsla i någon, eller hur?

"Man kan inte piska in något i barn
men man kan smeka fram mycket ur dem"

Astrid Lindgren

I denna tid när vi förväntar oss att våra barn ska kunna ta eget ansvar och veta vad de vill bli redan i åk 6 så kan det ju vara bra att fokusera på just självkänsla så att de har rätt verktyg på vägen.